New York by Nico

Hurra! Äntligen ett klagomålsinlägg! Som ni har väntat! Frisörinlägget spred ju glädje så varför inte ett till.

 

Nu ska vi klaga på 1. Servicen i Amerikat, 2. Pappersarbete i Amerikat.

 

 

1. Hur dåligt bemött kan man bli av folk som jobbar med serviceyrken (för övrigt hatar jag uttrycket "serviceyrken")? Jo som i New York. Det är inte självklart att hälsa på kunden, eller att bemöta personen på ett trevligt sätt, eller att bjuda på ett sketet leende. Det verkar snarare vara självklart att stå och gäspa, snacka med sina kompisar under tiden dom "servar" sin kund, smsa, himla med ögonen, klaga på hur trötta dom är etc. Det känns oftast som att man stör den som ska hjälpa en.

 

Just det! ingen kommer ihåg en sketen beställning heller. Testa att beställa en subwaymacka i New York och i samma mening beskriva vilket bröd, kött, sås och värme du vill ha. Nästa frågor du får kommer va vilket bröd, kött, sås och värme du vill ha. Fort ska man fan inte tro att det går heller. 

 

Idag va jag på American Apperel eftersom ett par nya leggings gick sönder lite andra gången jag använde dom. Då svarar idioten att jag inte får lämna tillbaka använda plagg. Trött_tjej_88 går då till vänlig attack och försöker förklara att problemet inte skulle ha uppstått om jag inte hade använt skiten och att ett par brallor borde hålla för mer än 2 användningar. Jag får världens otrevligaste bemötande från numera 2 idioter som förklarar att jag är dum i huvudet som försöker byta ett par leggings som jag har använt. No is no. Men så funkar det inte i Håkanssonska familjen, man blir arg tills man får som man vill. (Kan lära av min mamma som lyfter kineser över incheckningsdiskar i ren vrede när hon inte får som hon vill). Så jag går tillbaka och förklarar mitt ärende en gång till. Förklarar att jag måste få byta en trasig vara. Hallå reklamation. Hallå konsumentköplagen. Det måste finnas någon sorts motsvarighet i det här gudsförtjänta landet. Dom säger nej och ger mig sina puckade motargument igen tills en annan kund säger "that's bullshit, give the girl a new pair of tights". Tack medmänniska! En annan jättesnäll tjej som jobbar där säger att jag självklart ska få byta och ursäktar sina kollegors attityd. Då hoppar idiot 1 och 2 på snälla tjejen istället och säger att hon inte får göra så och att dom ska berätta för chefen. Snälla tjejn rycker på axlarna och säger att hon tar den smällen. Hon är den enda hittills som inte hade fått sparken i Sverige. 

 

Nu tror man att det är över, nej. En kille bakom mig har väntat på att få betala under hela det här förloppet (dvs länge) Då ber jättesnälla tjejen idiot 1 att assistera honom och ta betalt. Då vänder sig idioten och säger att hon har slutat, himlar med ögonen och går. Kvar står vi andra och gapar. Jävla grottmomgo. Sparken!

 

Nu planerar jennie (som va med och bevittnade händelsen) och jag att göra en dokusåpa om amerikaner som jobbar i sverige och får se hur dåligt det går för dom.

 

 

 

2. Det här blir inte lika långt. Lovar. Jag har sen jag va sjuk den 3e oktober fått så jävla mycket post från 2(!) försäkringsbolag (jag har bara ett) som i stort sett inte säger nånting mer än att dom håller på att processa min claim. Efter en del samtal med mera så förstår man inte mer. Det uppstår bara fler och fler medical bills som till slut är uppe i 1934 DOLLAR! Man fattar seriöst ingenting. Det är bara att smile and wave och hoppas på det bästa. Samma sak är det med banken, söka visum och allt annat svårt och byråkratiskt. Det är väl iofs det som är hela grejen.

 

Idag fick jag iaf min slutgiltiga sjukhusräkning och ska "bara" betala 250 dollar *lång utandning*. Kollade igenom specifikationen och hittar en post för ett graviditetstest för 68 dollar. What? Jag sa nej på sjukhuset när dom frågade mig om det kunde vara möjligt att jag va gravid. JAG KISSADE INTE ENS I EN KOPP!? Så tänkte jag ringa och fråga om det här och varför det är medräknat på min bill men kom fram till att det är lättast att bara betala och låta det vara överstökat. Det är nog så Amerika funkar. Allt är så invecklat och kräver så mycket pappersarbete att  man bara håller käften och betalar. 

 

Nu frågade Stella "Fick du ens svar på gravtestet?" Haha, nej. klart jag inte fick....?

 

 

 

Imorse kom jag till skolan bajstidigt, precis som alla andra, för att ha ett bajsmöte med alla som elever som går vårt program (ca. 100+ pers). Mötet är extremt tråkigt och går ut på att alla ställer sig upp och säger vad man heter och vart man kommer ifrån. Jättesegt. Men poängen va iallafall att jg va där tidigt vilket var tur det eftersom Sonya Tayeh hade klass ikväll. Ni som inte vet vem hon är- YouTube NU! Hon har gjort jättemycket på so you think you can dance och är en asball och originell koregraf, to say the least. Man fick inte signa in på den klassen som en vanlig klass utan måste köpa den som en vanlig klass för 18 dollarz. Efter lite velande fram och tillbaka, vågar man, vågar man inte, så bestämde jag och Jennie oss för att vi va tvungna att ta den. Nivå: advanced contemporary jazz. Hjälp.

Klassen: Vet seriöst inte vart jag ska börja eller hur jag ska förklara. Jag är fortfarande helt mållös. Hon är så inspirerande och peppande. Hon började med att fråga om vi va där för att jobba hårt (ingen vågade ju såklart säga nej) och helvete vad vi jobbade. Stämningen på klassen va helt obeskrivlig. Sen handlade mycket om att känna. Om att känna jobbiga och mörka känslor. Sånt tycker jag alltid är svårast på klass när man plötsligt ska klistra på en känlsa och förmedla något man inte känner innerst inne, men inte här. Här kom det ut! Stämningen och hela klassen och hennes rena uppenbarelse fick en att våga. Koreografin var jättemörk och känslomässig. Hon lärde ut den sen fick man göra den i egen takt och krydda med sitt egna. Man togs långt ut ur sin comfort zone och safe:ade inte en enda gång. Det är nog den bästa klassen jag har tagit i mitt liv, en sån som får en att tappa andan och lämnar en mållös och får en att gråta men framförallt som verkligen får en att dansa. Jag har nog aldrig dansat så på riktigt som ikväll. Eller känt så mycket för den delen.

 

 

Sonyas sjukt duktig assistent och Melanie (vackrare kvinna får man leta efter) som vann förra säsongen av so you think you can dance va på klassen. Vilka fina fina fina fantastiska dansare. Dom plockades fram för att dansa koreografin bara dom två. Bara det va lätt värt mina 18 dollar. 

 

Hela kroppen värker och jag är så slut så det känns som efter man har gråtit i flera timmar. Wow. Jag är så lycklig nu. Att ta hennes klass var bästa beslutet i New York, kanske på hela året, kanske någonsin. Hon gav så mycket. Alla gav så mycket. Det är sjukt vad dans kan få en att göra och känna.

 

 

 

 

 

 

"When all else fails, sing along!" Citat av bästa läraren och min mentor Ms Vee. Ska fan anställa henne som livscoach..

 

 

 

Förkyld. Mensvärk. Stukad stortå, ja jag klev på den på den där första contemporaryklassen jag va på. Med samma fot alltså. Tå under egen fot, aj. Lite intensiv house kl. 09.00 imorse på det. Huvudvärk. Ynklig.

 

Lite sömn på det ba.

 

 

I lördags va vi hemma hos Erica, Jenny, Anni och Mire och firade lilla-jul eller pikkujoulu som det heter på finska. Det är en finsk/åländsk tradition som firas första december, man får lite julklappar, äter gröt, umgås och myser. Som en mini-julafton helt enkelt. Vi firade den NYC-style med massa lussebullar, glögg, pepparkakor och pizza och en stor portion svenskar från skolan. Alla fick köpa med sig en julklapp för 5 dollar som senare lottades ut. Jag hade köpt "emergency-underpant" som jennie fick och själv fick jag färgläggnignsböcker med kritor. Score!